top of page

neringa stjernman

Kaffet är så hett! Lovisa håller kaffekoppen mellan händerna, hennes frusna fingrar letar sig till värme. Liggande på ett fat bredvid finns två små nybakade kakor med apelsindoft. Blå blommor slingrar sig runt koppen med en verkligt levande känsla. Det är Dresden porslin från Gustavsberg. Den är inte så gammal men ursprungligen ritades dessa vackra blommor i Meissen på 1700 talet. Hennes blå ögon förälskades i den lilla kaffekoppen. Passionen för porslin sveper in henne i ett ljuvt mysterium. Månstrålarna från sommarnatt vävs med blå slingor på porslinet och dessa sena kvällstimmar fylls av dofter, ljud, planer …

Terriner, tallrikar, koppar, vaser travas i Lovisas kök på hyllplaner, i skåp, på bänkar. Det blev en ogenomtränglig skog av 100-tals historier som följer varje liten skönhet. Den stiliga terrinen tillhörde Sofia, en notarius fru på 1800 talet. Kopparkastrullerna kom från ett stort härligt jugendkök på Strandvägen. Man tittar på dem och känner härliga dofter av mat. Lovisas mamma är övertygad att det gamla porslinet har något kvar av de mänskliga blickarna som vilat på dem, att de är som insvepta i ett dis av dessa människors dyrkan. Tankar och fantasier ledde Lovisa plötsligt från verkligheten till en plats där ingenting finns kvar av vad man verkligen upplevde. Men fyllig smak av kakor förflyttade henne tillbaks till bordet och täckte sinnet med mjuk eufori. Hon smakade på liknande kakor hos Nathalie, på hennes fest i våras, ett underbart recept!

Lovisa fyllde koppen igen och lätt berusad av det utsökta kaffets arom blev hon upphetsad igen, kinderna blev röda, hon började tänka på ”Willow” porslin. Bilder på tallrikarna berättar om två förälskade som förvandlades till två odödliga duvor, symbolen för en trofasthet som ger skönhet i livet och oskiljaktighet i döden. Den jaktkänslan är lika stark som längtan att flyga. Willow från Rörstrand säljs nu på auktion, hon bara önskar så våldsamt djupt att ha den, hålla den i sina händer, packa upp den från det prasslande, genomskinliga, silkeslena pappret och försiktigt ställa den på hyllplanet bredvid andra serviser. 

 

Neringa Stjernman, hösten 2014

 

6 november - 20 december 2014

 ”Kom in i mina ögon och titta på mig genom dem, för jag har valt ett hem långt utöver vad ögonen kan se.”

 

Ett hem. Lugn bris smyger in i ett vitt sovrum genom öppen balkongdörr. Den

lyfter lätt mjuka transparenta gardiner, varsamt smeker hennes lena fötter, till sist drunknar i utspridda håret.

Bakom hennes axel gror vita blommor i tystnad. Hennes tunga blir som en blomma. Vem är hon?

Hennes hand sträcker sig över nattduksbordet och letar efter radion. Rummet fylls med nattmusik. Tonerna rinner lättsamt ner på väggarna och flödar ut till en röd neonbelyst gata. ”Hon har rört din perfekta kropp med hennes sinne ”sjunger Cohen. Ögon, läppar övertäcks med meningslös glädje. Hon somnar om. Lakan vitare än snö inramar hennes konturer. Säg vad luktar?

Sommar? Blommor? Vind? Nej. Det är doften av natten i en dröm.

Bakom fönstret är allt täckt med vitt. Himmel och jord blev en mjuk ullboll

som rullas i tidssekvenser och smälter långsamt i ditt sinne.

Att bli som tinande snö, att tvätta sig själv från sig själv. Allt är så

relativt. Gränsen mellan objektivt synlig bild och sinnesbild är alltid så

gränslöst vibrerande.

Vem är då hon på bilden? Var hör hon hemma?

Bara du vet svaret.

 

Neringa Stjernman, oktober 2011.

 

27 oktober - 19 november 2011

Hemma

FLYTTA BILDERNA SJÄLV

Sommarens ögon

Städade min bokhylla och hittade gamla fotoalbum.

 

En liten flicka springer längs stranden, hoppar från klippa till klippa. Sommarhimlen med två vackra bomullsmoln som förbereds att förenas, de flyter genom tiden. Minnena från sommaren är idealiserade. Tidsavståndet blir skönhetens substans: verkligheten blir vackrare, rensad från vardagliga detaljer, från viljan att ha, från viljan att ha makt. Tidsdistansen blir skönhetens själ.


Under mina fötter känner jag klippornas svalka från den sommaren.

 

Neringa Stjernman 2009

 

22 oktober - 28 november 2009

 

 

 

Tidig sommar. I den sprudlande grönskan började göken sin dagliga berättelse. En totalt slät vattenyta speglar en klarblå himmel med enstaka moln. I mitt knä ligger en öppen bok med Titians poetiska och kraftfulla målningar. Han har alltid den kvinnliga nakenheten i fokus. Hans Venus är som Ingres “L’Odalisque”. Ingres - jag älskar honom för den perfekta linjen. Linjen som är gränslandet mellan den mänskliga kroppen och allt omkring, landskapet och rummet. Är du i landskapet eller är landskapet i dig? Ofta återkommande fråga…. Två världar ihopvävda - min egen och den där helt obeskrivliga. Bilder av min egen kropp och bilder från den indiska ökens pärla, Pushkar. Pushkar - för mig är det orientalismen med typisk smak för det dekadenta och exotiska.  

     Det är konstruerade fotobilder, nakna scener av inre drömmande, bilder som aldrig funnits i det verkliga livet. Ingres, Titians bilder fanns aldrig i verkligheten heller.  

“Odalisque” - om man översätter det bokstavligt, är det en kvinna från öst. “Odalisque” i västerländskt måleri - en föreställning om öst. “Odalisque” är ett återkommande tema i den där serien av bilder, det är  mina funderingar om väst - öst  korsning. Att tillhöra den som är värd det, att tillhöra den tillvaro som är värd dig. Sträva efter öppenhet utan att konkret benämna och peta på frågor och svar.

 

Skönheten  blir objektet. “Skön” förknippas ofta med det Goda. Skönhet för sig själv är inte den absoluta och slutliga produkten, det är strävan och viljan dit som är själva slutpunkten för mig. Man har framför sig ett mål, men man kommer totalt någon annanstans….

 

I bilderna försökte jag gå i det tunna gränslandet mellan måleri och foto. Mjukt gulbrunt mixade jag med smutsig urban solbelysning. Indisk hettas ljuskontraster blandade med nordisk vinters mjuka solstrålar. Lager efter lager av stämningen från den exotiska öknen har lagts på bilder över en rutinerad konstnärs studio i Sverige. Skulpterade exotiska detaljer blir delikata allegorier. Samurajduk från antikmarknad i Kyoto; ritualföremål köpta på tempel i Vrindavan, den gudomlige Krishnas födelsestad och paradisets trädgård, förebild för de Krishna troende; silke från heliga Varanasi, erinrande om dödens existens.

 

Art Copenhagen 2008

En föreställning om öst

Sandslottsbyggare

"Alla blommorna i vår trädgård och i Swanns park, näckrosorna i Vivonne, invånarna i staden och deras hus, kyrkan och hela Combray med dess omgivningar, allt detta fick form och fasthet och steg fram, samhälle och trädgårdar, ur min kopp med te." skrev Marcel Proust i På spaning efter den tid som flytt. Lindblomsteets smak och lukt förflyttade honom till den barndomstid som icke existerande längre. 
Den verkliga världen med sina koder och symboler blir ofta en inspirationsväg för att förflyttas till annan värld som existerar bara i ditt förflutna, i böcker, konst, musik eller i ditt undermedvetna. 

På en gata i Osaka fotade jag två flickor, som var på shoppingpromenad eller bara hade roligt i väntan på kompisar. Prydliga svarta klänningar: vita förkläden. Håret fint kammat. Anspråkslöst lugn, sparsamt leende. Deras klädsel var anime och manga inspirerad. Hjältinnor i det tecknade japanska universumet klär sig så. Lost in translation. För mig var de som klippta ur Marcel Prousts skrifter. Madame Verdurin tjänsteflicka livslevande framför dig. Bara i en annan tid och ett helt annat universum.

Melankoliska figurer i händelselösheten. Det är en bildserie men det finns ingen handling, berättelse eller tråd emellan. Det är som palimpsest, då boken har skrivits om och om igen i olika länder i olika epoker men använt samma sidor av gamla pergament. Mina modeller från Osaka är det pergament, som används att skriva olika historier från olika tider och olika länder: 
*japansk arvinge med Ihai från Nagasawa; 
*flicka från M. Prousts Swans värld; 
*semesterbilder från Anzios strand i Italien med sandslottsbyggare; 
*Rinnande tid som sand i reella livet. 
*Trygghet vilken är som ett sandslott - tar så långt tid att bygga och så kort tid att förstöra. 
*Icke reellt liv som om du lever i dina drömmar och bygger upp varje dag och natt som ett sandslott.
*körsbärsblomman syns återvända till grenen - en fjäril!( Moritake)

I en av bilderna finns Ihai. Det är föremål som placeras på en familjs buddistiska altare och påminner dem om sina nära släktingar som inte längre finns med den.
Och bilder uppdykande på Ihai påminner om tider och bilder som inte längre finns och kanske överhuvudtaget inte existerat i det reella livet.

Neringa Stjernman, december 2006

 

11 januari - 10 februari 2007

bottom of page