JORDVÄKTARE
Den tunna hinna av organismer som täcker jordens yta, både skör och oerhört stark, och som innefattar allt liv, inklusive våra egna- Biosfären. Denna livsnödvändiga hinnas innevånare har jag valt att kalla JORDVÄKTARE, eftersom jag föreställer mig att det är just deras uppgift.
Ett vakande, skyddande och oupphörligt pulserande kretslopp, som vår egen existens är oupplösligt beroende av.
Jämvikten är allt.
När vi trasar sönder hinnan förstör vi också det biologiska samspelet, med förstörda ekosystem, och utplånade arter som följd. Det innebär också att vi kastar bort det största arv vi fått på den här jorden.
Och hotar vår egen existens...
Utställningen är en futtig bråkdel av mångfalden som den gestaltar sig i min trädgård...
Petter Pettersson
SYNTES
Ensambarn, uppväxt mellan de två byarna, där jag bytte skola och kamrater vartannat år för att få en jämn fördelning i kommunens utgifter, fick jag aldrig någon hemortsrätt på någondera stället. Människorna föreföll mig ofta otäta och vaga i konturerna. Istället drogs jag ut till stigarna och sandfälten, och stränderna gjorde mig lycklig.
De små och stora varelserna som levde och härskade i dessa riken gjorde ett djupt intryck på mig, och föreföll besitta en obönhörlig och helande kraft som består än idag...
FLADDERMUS
Nattens stigfinnare. Min barndoms mytiska djur. Som fick mig att otåligt invänta skymningen, och med en slags besatthet försöka följa dess osynliga spår över natthimlen. En ständigt gäckande varelse, som med sömngångaraktig säkerhet lyckades undvika alla närmare möten.
Idag har våra stigar äntligen korsats, och sedan länge delar vi rum och revir i mitt knarrande gamla hus....
BLINDFÖDDA
Nakna, skära och till synes med våld uttvingade i den här världen. Obarmhärtigt blottade när min far satte grepen i höstens lövhögar för att förbättra komposten. I värsta fall hade några av de olyckligare lottade fastnat på grepens spets, och vred sig mardrömslikt, medan musmamman oroligt sprang omkring.
Blindfödda.
PREDATOR - SANDSTEKEL
Aggressivt struttande på de otaliga stigar som betesdjuren sparkat upp på de knarrande sandfälten. Signalerande fara med sin svart- och rödrandiga kropp, for den fram som en landsvägsrövare och prejade byte efter behag. En skrämmande liten varelse som alltid fick mig att försiktigt tassa vid sidan av stigen...
GRODOR
Tidiga vårkvällar bland maderna. Jag älskade att ligga med fönstret öppet på natten, för att bli en del av den bränning av ljud som rullade fram genom mörkret. Intensivt vrålande och kopulerande grodor. Ett urtidsljud som träffade glömda källor i kroppen, och som jag alltid burit med mig. Och innan stigen försvinner i gräset skulle jag vilja uppleva deras sång ännu en gång.