Årstiderna: Landskapet och tiden
När jag tidigare ställde ut mina landskapsmålningar frågade en kollega mig vilken tradition jag ville placera mina bilder i: den romantiska, realistiska eller impressionistiska. Jag minns att jag undvek frågan genom att svara något föga upplysande om: "bilderna i bakhuvudet, konturerna av det landskap som man alltid bär med sig och präglats in i en sedan barndomen". Med detta ville jag väl få sagt att det hela handlar mera om känslor inför ett landskap än en direkt klassificeringsfråga - och därmed, kunde det tyckas, erkände jag mig då indirekt till den romantiska traditionen.
Men landskapets transformationer finns där framför mig högst påtagligt i tidsdimensionen: Skogsprocessorerna river upp sår, avslöjar den verkliga topografin och skapar mellanrum av ljus och luft i den tidigare så kompakta granskogen, naturen förändras och förslyas. Årstiderna: I oktobers ljus ser tiden ut att backa och stanna av under vintermånaderna, för att plötsligt resa sig upp i solljuset och rusa iväg någon gång i slutet av mars. - Alltså: detta kunde passa in på en strikt dokumenterande realist eller en ljusälskande impressionist.
Det är roligt och smickrande att ibland höra betraktare hemma i Norrland känna igen sig i platserna jag beskriver i mina målningar, fast dom delvis är fantasiskapelser och jag vet att dom misstar sig på ort och ställe. Genom detta får dom sin autenticitet. Men jag tror att det snarare handlar om minnen av ljus över platser eller utsnitt av landskap som är så typiska eller anonyma att de äger sin giltighet för betraktaren. Precis som för mig! Dagrarna finns kvar - och upplevelse av tid.
Giltighet - eller snarare likgiltighet. För är det något som utmärker naturen så är det dess totala brist på empati. Vi ropar men får inget svar. - Var är jag nu? Hemma i den nostalgiska romantiken igen - eller?
Den troende 1800-talsmänniskan kunde uppfatta naturen som en andaktslokal - en Guds öppna katedral utan väggar. För den rastlösa nutidsmänniskan är landskapen utbytbara och storstadsbon betraktar landsbygden som en "rekreationsresurs" och dyrbar fritidslokal. Egentligen borde kanske naturen övervakas med modern teknik. Precis som bankerna och de allmänna platserna. För säkerhets skull. Men vem övervakar minnesbilderna?
Jan Jeanson, februari 2002